Protein i hästen

Nedbrytningen av protein börjar så smått redan i magsäcken. Det är dock först i tunntarmen pepsidaserna (till största delen trypsin) urskiljes, och foderprotein i högre grad bryts ner till dipetider och aminosyror som därefter absorberas. Kroppens egna proteinspaltande enzymer (pepsidaserna) kan i tunntarmen mestadels bryta ner proteiner från icke fiberrika fodertyper. I tillägg kommer proteiner från fiberrika fodertyper som genom tuggning har gjorts åtkomliga för enzymatisk nedbrytning.

När chymet når fram till slutet på tunntarmen kan vi räkna med att 2/3 av smältbart protein i kornprodukterna och ca 1/3 av smältbart protein i grovfodret är nedbrutet. Det är inte bara absorbering av nitrogenhaltiga förbindelser som händer i tunntarmen. Tarmen tillförs också protein och urea via matmältningsvätskor och avslitna epitelceller från tarmväggen (endogent protein). Ureakoncentrationen i ileumchymet är i balans med den i blodplasma. Vid förhöjt blodurea (överföring av protein, njurskador, vattenbrist) kommer mer urea att passera från blod till tarm, och koncentrationen i tunntarmsinnehållet öka. Nitrogenförbindelser som kommer till blindtarm och tjocktarm bryts då ner av mikroberna till största delen till ammoniak (NH₃).

En del av amoinosyrorna och ammoniak används av protozoer till att bygga upp det egna kroppsproteinet. När mikroberna sedan dör kan mikrobproteinet bli tillgängligt för hästen. Det verkar ändå som om hästen i motsats till idisslarna bara i mycket liten grad har möjlighet till att tillgodogöra sig detta protein. Hästar som har stort behov för högvärdigt protein, högdräktiga eller digivande (lakterande) ston och unghästar måste därför få protein med högt biologisk värde i fodret.

Tabell 8. Aminosyreinnehåll i foder, blindtarminnehåll och blindtarmbakterier hos häst (% av molare koncentration av aminosyror i blindtarmen